Jag i timglas, jag i trummor som aldrig tystnar

höfter som dansar likt eldar i ett annat land

men jag är här och nu

Jag har kommit på att den där stigen

är rätt trasslig, trasig, tom

Glöd sprätter på ryggen om nätterna

Händer som rör men aldrig når fram

Det handlar om livet

att se vad man har, innan man har förlorat det

att vara tacksam, öppen, förlåtande

Vad är mänsklighet?

Beskriv kärlek med ett ord, stod det i tidningen

jag läste människornas svar

suckade tungt och tänkte

att ingen korp flyger utan vingar

och ingen duva ger frihet

utan Hopp.

 

Tyngdlösa ord som skär litetgranna i allt som rör sig i denna area

Lite panik och skrik som i en gott och blandat påse

Du duger som du är

säger normen

Vem hittade på den?

Ska vi säga Grekland, alla säger Grekland.

Jag snubblar, trillar hit än dit, hans händer lyfter mig

ibland lite för högt

dock slår jag aldrig huvudet i taket

för det finns inget tak.

Världens tak har i fallit in

Stjärnorna är något som vi ser som vackert

kanske är det ett hot?

Du ska vara optimistisk, glad

vara rättvis och ärlig

glöm inte bort att ge fåglarna mat i parken

men det är översvämning, säger jag

Du ser på mig, jag kan se dåtidens tavla i ögonen

och jag vänder mig om innan jag faller.

 

Fokus

blev ett välbekant ord

jag lånar ut mig själv

till allmänheten

Den där känslan av otrygg visshet

att lägga sitt liv i en annans människas händer

har aldrig hänt

och kommer aldrig att hända

sade jag för några månader sedan.

Nu sitter man här naken i själen och läppar frusna som frost

med vetskapen om att kärlek är ingen rost

Och du är ute på havet

Du gillar det

du vill nästan drunkna

som en underbar resa

du aldrig vill ska ta slut,

du är rädd.

Jag skulle kunna ställa mig på torget

skrika ut att allting är till salu

alla bilar

och alla barn

Kalas! skriker vi och firar väl på gatan med en hejdundrans fest

nej, just det, svensk kultur

och inramningar utav grupper.

Lastbilsschaufförer, fjortisar och militärtrupper.

 

springer naken nerför trapporna i lägenhetsfasaden

nu spricker molnen

skorna är sönder och slitna

december är utav regn

jag packar mina väskor

dricker min saft, som han köpte till mig.

Jag undrar om vänskap är plast

om kärlek är en dygd, en last?

Men sex är väl fint, vad bra

kanske fel sätt att hoppas

när det var du och inte jag

Jag sökte bara en fristad, en grund

fick smuts i huvudet och grus i min mun.

Det är kallt på golvet,

luktar som ur en gammal, oren spis

det ska bli skönt att dra,

sånt är livet och

tack ska du ha.

Lyfter från marken, min själ min runda kropp

flyger till höjden, melodier i mitt blodomlopp

pianotangenter och fioler

som om det är vår och kall höst på samma gång

det splitter inombords

att höra din röst, ger elektriska stötar som far genom kroppen.

Att se dig, röra dig, finnas nära

"Vad jag vill? Vara nära. som underkläder."

går en utav mina favoritdikter,

jag förstår varenda ord.

Av att älska något, att älska någon

älskar dig mer.

Jag vet inte om man kan förklara känslan kärlek

förtröstan till en annan person

hög rusig lycka

och en givmild matthet

på samma gång

Jag vill berätta för hela världen att du är min

Jag älskar dig.

    

Bortglömd står flaskor sparade i en hylla på en ås

i det rummet stod jag en gång, åt tuggummi för full rulle

och hade 17 katter hemma i barndomshemmet

jag målade en tavla för att visa hur jag kände

det var ett underjordiskt rum, mörkt och grått och kalt

men med ett försök till inredning

ett stort hål fanns i taket

där kunde man se himmeln i blått och vitt

frihet, sa jag till mamma, ett fint ord det där.

Jag stod i mitten utav detta rum, höll mig borta ifrån väggarna som luktade mögel

inte myrra, inte guld, inte pengar och inga ord

Ritade eld på hon som stod där

för att visa ilska,

rummet,

utanförskap och

himmelen

målet och friheten.

Stampade igenom mittengången för att visa upp den

stolt som jag var

min första tavla i olja.

Hon tittade på den, ifrågasatte elden och surt

gick hon sin väg.

 

Om jag kunde gråta när jag behövde

hade jag inte hört någon symfoni när jag ser regnet på utsidan,

hade inte velat slå in en dörr eller två

hade inte velat springa ut i mörkret, skogen och natten

för att fråga herren

varför jag inte duger som jag är?

Det är livet, skulle han kanske säga

det är att våga vara

våga möta

och att våga inse.

Bullshit, hade jag kanske tänkt.

Lagt på luren och traskat hem,

i hopp om att någon skulle förstå.

Ordet. Hopp.

pOESI: MiMMI