som en levande maskin; andas, äter, sover, gör allt enligt ett schema som hänger på väggen. Man är en slav för sitt eget liv, en jävla slav. Målen jag satt upp har gjort mig motiverad, ja, men inte tillräckligt för att fylla ett helt rum. Begraver mig i fin musik och dagdrömmar, gör ingenting förhastat. Maskinen får skylla sig själv för att den följer reglerna.  Ingen har bett den att agera slav för sina innersta ambitioner, så vad fan klagar den på?

Det nya året närmar sig, det året då vi alla kommer att dö, tydligen.
Så vad har jag åstakommit?
Jag begraver mig ännu längre ner. Ner i marken. Ska fan aldrig komma upp.
Jävla störande vinter/höst.
Ingen sol, ingen värme som omsluter en.. inte ens någon fin glittrande snö.
Det bara blåser, regnar; grått, grått, grått.
Julen känns lika mysig och efterlängtad som en b-film av dolph lundgren.