Oslagbara, grymma onsdag.
I matsalen serveras fisk och i skolan serveras inställda lektioner och dramatik.
Par som håller handen på den kalla skolbänken, väntandes på något som aldrig kommer.
mode i korridoren, då man ängsligt spanar in alla andra och glömmer bort sig själv.
Jag gömmer mig i smink och i fina kläder, ändå känner jag mig som en urvriden trasa och man kan se hur trött jag är och hur sliten jag har blivit. Ansikten, okända främlingar, men någonstans i mängden känner jag ändå igen honom. Han utan namn. För jag har ingen aning om vem han är eller vad han gör, vad han tycker om eller hur det låter när han pratar. Men hur ska man veta vem man är i denna grymma onsdag, med en kall atmosfär? Jag längtar efter ett hem, efter värme, men jag kan inte förmå mig att finna det här. Är det något fel på denna arbetsplats? Är det något fel på mig? Varför trivs jag inte?!
Poesi rullar i hjärnan denna oslagbara, grymma onsdag.
Trots kreativiteten så blir ingenting bra, vad tjänar det egentligen till en onsdag som denna?
Det är bara ord, oslagbara, grymma ord.

Anna