Tvättstuga och tovigt hår, är det novembers infiltrering eller varför står man och skriker när man i ren panik handdiskar efter någon annan?
Måsten, stress och negativ energi fyller hjärnkontoret, ändå skrattar man högt i skolkorridorerna och mår sådär gulli-gullbra när en del faktorer bara helt enkelt lyckas, och inte rubbas.

Man tänker på alla andra, blundar för sig själv. Det som man inte ser, det finns inte. Har jag trott ganska länge nu, men nej, i praktiken funkar det inte. Poesin går som en lista i huvudet, men när handen fattar fjädern kommer ingenting. Tänker bara på ditt sätt att kyssa mig, ler stort.

Allting fyller huvudet i novembersol och den första frosten, det första glaset med julmust innan han sätter flaskan mot läpparna och sväljer alltet. Hej, Greveholm!
och snart är det december. Advent, ljus, julbelysning, halsdukar och vantar, vinterjacka, kängor och röda kinder, chokladkalendrar, julkalendern, god mat, snö, snögubbar, åksjuka och ingen vinterkräks-jul. Inga kedjor eller panik, jag är faktiskt fri.
    

Jag har dragit slutsatsen att jag tänker alldeles för mycket, Jag AB fylls av tunga saker och det blir lite svårt att andas, men det finns en person med i bilden som tar ner mig på jorden, får mig att skingra verklighet och fantasi. Han får mig tillochmed att vakna upp ur den där sfären som får pulsen att stanna. Han får mitt hjärta att slå extra hårt. Jag älskar, det spelar ingen roll var, i tvättstugan, skogen, matsalen eller lägenheten, jag älskar känslan av att älska dig.